Elva

#11 Elva är en användare för dig.
Vill träffa polare, diskutera
metafysik och polemik, riva
dagbok eller bara tjacka en stund.
Elva har funnits på nätet ända sedan september år 2008.

Introduktion till min »verklighet«


Det finns mängder av dåliga texter, men bara en handfull texter når ut till intresserade användare. Med den här texten hoppas jag förändar det. Här försöker jag avgöra vad som är på går genom »verkligheten«, skriva om saker som intresserar mig och även min kamp mot tid och yttre rum – och vad som är mindre bra. Texten får möjligheten att läsas & kritiserars för en handfull användare utan omvägar, med omedelbara svar från resten av kollektivet Handgranat. Utan att göra mig lustig på någon irl användares bekostning. användaren får tillgång till ett delvist tankespektra av möjliga ingångar i mitt tankesätt och är med och påverkar texten genom hårt språk hos dem som bryr sig om en god text från mig.

Ursäkta om jag tar mig ton men det finns ett visst mått av obehag i bakgrunden. Jag tänker alltid att saker gärna försvårar sig när de är bra, jag är missnöjd med ganska mkt men hemskt nöjd med andra saker. Jag vill skaffa mig spännande intressen, gärna spjutspetskunskap som jag kan briljera med och som kan fascinera mig. Det är hemskt tråkigt att vara så intresserad av ett område dock som har så mkt facktermer och slang specifikt för det området i fråga att det inte går att prata om med andra utan att de måste fråga om varje ord eller åtminstone få en lätt förklaring av vad ordet syftar på. Jag känner också mig lite knepig, kanske främst för min brist på moral och lite över vad jag vill pyssla med i framtiden. Jag kan tycka att det finns visa poänger visst med att ha rejält specialiserat språk, dock kan jag tycka att det lätt går överstyr.

Letar nya glasögon också är trött på mina korta läsglas och vill ha ett par ordentliga jag kan ha till vardags. Det är inte heller ett minus om de förskönar mig en smula. Inte så att min skönhet är prio men det hjälper en smula.

Jag önskar det flöt rent zink i mina ådror. Jag vågade knappt viska ditt namn, rädd att det skulle väcka dig från din sömn. Dina små händer låg tryggt i mina vassa nävar. Jag guidade dig sakta genom mörka korridorer. Du suckade försiktigt & jag lyssnade på dig. jag torkade ditt våta ansikte med en pappersservett, dina ögon är nattsvarta och passar utmärkt i mörkret. Eller jag vet kanske inte, jag vill hemskt gärna minnas det så riktigt som det var men det är svårt.

Låt mig inflika att egentligen hatar jag verkligen framtiden (kanske inte lika mkt som dåtiden men likväl ganska mkt) jag har precis vant mig vid att försöka leva i nuet och inte dividera om vad som händer om fem år eller tio (även om jag faktiskt har ganska mkt drömmar och mål) men känslan av att framtiden pressar sig på och att jag måste ta det i betänkande känns ibland mest ovärt. Jag njuter verkligen av att kunna göra lite som jag vill, nästan, men hela tiden så infinner sig ett vist mått av oro just inför vad som händer en bit in i framtiden. Jag känner då att jag behöver lösa saker och behöver ta tag i mig själv på ett mer konkret sätt. Kanske ett mer fysiskt sätt. Jag tycker främst om innebörden men jag gillar även det kantiga i språket som förmedlas.

Jag remixar bara en smula och just nu verkar mixen passa bäst i om klippt form. Kanske bara har internetöverdos för ofta. Jag blir lite udda av att sitta vid en dator dag ut och dag in.

//11

Det här blir lite av en freestyle men jag fick börja om. Jag har studerat ett halvt ton med lättlästa böcker för uppgiften. Sett alla avsnitt jag fick tag på av Dallas, Rederiet & Disneyklubben. Intuitivt har jag funnit olika delar men de räckte inte på långa vägar, det är svårt att finna ord när allt man lånar är just låneord. Jag har gjort mycket oväntat i mina dag och med det material jag hittills har skrapat ihop antog jag att min skepnaden skulle vara tillräckligt användbar. Jag har så klart fel, den är fel och okontrollerbar. De djävlarna hade inte bara raderat mig, de hade även gömt saker i mig, saker jag inte riktigt förstår vad de ska användas för. Känner mig tvungen att lista ut vad som finns inom mig och därefter skriva en lättläst bok om mig. Gärna med ett inte allt för specifikt eller preciserat språk och som lämnar utrymme för lite eftertanke.

Jag har redan byt ut ganska mycket av min fysiska presentation (jag svär). Det svåra ligger i att förändra det immateriella (jag hoppas ni kan ha överseende med mitt försökt till det). Det här är inte en blog inte heller ett referat. Det här är en ren text.

Kopplar till tidigare text. Egentligen skulle jag vilja säga att tankarna speglas på den tradition som säger att representationen i form av kött skapas i omarbetade berättelser antingen som »sanningar« eller en betydande kärna av »sanning« - en tankegång som inspirerat till en lång rad texter om kroppar (inte som döda ting utan kanske snarare som förlängningar eller rent av en del av personlighet/psyke) och efterföljare men också tagits på fullt allvar av ett ganska obetydligt antal användare. Tanken inleds visserligen med en slags resa ner i funderingar kring ofullständighet och intresset för random materia, men kan i övrigt ses som en karta av medvetande till kött. Jag har svårt att hitta referenser till de övriga inslagen, men helhetskänslan och desillusion kan vara en bra början.

Nu är det så här att jag känner mig lite känslig och ängslig fast på ett fint sätt, jag vill raljera lite kring det om det går för sig. Jag vill inte vara för specifik (trots internet). Ängsligheten är inte en ängslighet som sådan utan kanske mer vågar/vågar inte på ett mysigt sätt. Känsligheten kan jag nog säga har att göra med att jag känner mig lite sårbar (jag som är en sådan vass klippa, med zinkhjärta). Jag känner mig också ivrig, kanske för ivrig. Jag vill springa hundra maraton fast jag tror inte att blåbärssoppan skulle vara nog. Egentligen vill jag inte säga så mycket alls men jag har svårt att låta bli. Varför är det så, att man vill meddela sig till andra användare även om det man känner kanske är lite hemligt? Jag funderar mycket kring mitt känsloliv, faktiskt ganska ofta. Det är mycket jag inte känner alls, samtidigt som jag känner hemskt mycket i andra sammanhang. Jag tänker att det är lite som att sjunga till ett enda beat i bakgrunden, alltså att jag inte svarar så lätt på stimulans eller kanske snarare mer riktat.Jag önskar att jag behärskade språket bättre så att jag kunde förklara vad jag vill säga att jag känner. Jag heter f ö som siffran och ibland så känner jag mig mer som halv tolv.

Jag vet att jag skriver rörigt och inte avslutar mina tankar riktigt och även refererar till saker som jag inte sagt ett ord om innan. Det är lite av en monolog, men jag inbjuder även till dialog om ni känner att ni vill att jag ska utveckla texten något. Hoppas att det är ok.

Åh, jag känner mig som en liten snöstjärna! Eller kanske som ett riktigt litet barn, alldeles till mig och nipprig! Jag vill inte spamma min text men jag har så svårt att låta bli! Intressen jag är sugen på att ge mig på är följande; cybernetik då och nu, kvantfysik och verklighet, rolig kod, fiskanatomi och andra djur, realtidsgrafik och open gl, mat i färgskala sedan kanske jag vill veta mer om djungelkultur kanske. Om någon vet med sig något roligt inom ovanstående ämnen eller vet vart jag kan vända mig (förutom google) för mer information så bockar och niger(!) jag!

Jag vill inte rota för mycket i texten, speciellt inte om emotionalitet så jag lämnar det ämnet en stund. Jag ger mig hän (ursäkta meningen vet inte hur man stavar till hän-ger) till eftertanke, både rent individuellt (t ex i form av självcensur, diverse yttranden och analys av mitt excentriska dravel) och min potentiella låsning från möjligheter. Eftersom jag strävar mot att stärka det förstånd jag äger, och detta förstånd domineras av begränsningar, så är det onaturligt att jag syftar till frihet från obegränsningar. Och eftersom jag är individuell snarare än marxistisk, så blir den individuella ofriheten viktig (eller kanske kanske rent av nödvändig). Jag är ofria att ställa upp mina tankar fritt, men har ändå har ansvaret för konsekvenserna. Det är är något jag grundar ganska mycket på och hoppas att även ni kanske ägnar en tanke eller två kring. Det finns inga gränser (inte ens gränser och lagar dragna av människor, obs gärna disco) som inte kan omskapas eller nyskapas. Därmed inte sagt att jag inte själv kan fängsla mig genom att sätta upp gränser baserade på mina föreställningar och ”moraliska” bedömningar (t ex att undvika att fundera över en viss tanke på grund av riskerna eller bevara ett intresseområde orört eftersom jag föredrar att inte känna till precis allt om det). Var någonstans dessa gränser bör gå är en svår fråga (vilka former av utveckling kan jag acceptera? Vilka former kan jag tillåta mitt jag att ta? Vem ska jag vara? Hur stor plats skall det emotionella få ta?), dels en omoralisk fråga (vilka orena tankar bör jag omfamna?). Dessa tankar försöker jag lösa egensinnigt genom eller kanske via saklig disco. Jag är inte rent igenom nihilist men tänkande som baserar sig på en naturlig ordning eller en högre makt som basen för handlandet känns ganska omotiverat i min bok. När jag började skriva här var inte min motivation att ge mig i kast med grandiosa utsvävningar i vare sig skrift eller tanke, men det är svårt att låta bli.

Jag visste från dagens tankeövningar som jag nästan alltid ger mig hän åt att mitt problem snarare var materiellt fast i en slags trio, det existerar alltid minst tre element av andra spår i det, oftast mer. Och Jag hade rörigt nästan okontrollerbart från början om ovilja mot min dåvarande ”sanning”, den nuvarande tanken, random som sitter centralt i mitt tänk, hade med dem i tankarna i timtal. Jag blev nog enormt frestad att avbryta ledningstankarna under hela tiden, nu verkar jag förstå känslorna djupare och mer i en kontext som är van och inte främmande. Ni vet jag kan tycka att det är så lätt att ha ogripbara tankar som sliter en åt sidorna och ibland i stycken, då känns det bra att gå in med bataljonen och reda ut och organisera tankarna. Den känns som att jag blir smidigare i mitt tänkande för var dag och som att jag lär mig något nytt om mitt sätt att se på saker. Jag har även hunnit läsa in mig lite på mina intressen och ska se om jag kan skriva ihop något bra och fast i helgen kanske. Hemskt spännande med bakterier och mekanik måste jag säga!

Jag grunnar på vad livet måste innehålla, det kan finnas en charm med att vara irl. Men jag ska vara ärligt och säga att jag ser många fördelar med mitt intermediala liv. Jag kan inte riktigt relatera till vad som pågår utanför min dörr. Innanför så befinner jag mig på en helt annan plats, där så mkt är möjligt, där kreativitet och samspel är dygd. Utanför sker så få »verkligt« intressanta möten, här i internet så utvecklas jag och mina relationer. Personer som träffar mig irl kan säkert tycka att jag är en sne, tråkig osocial person. Men de som ser mig här utanför »verkligheten«, ser en person som är driven, som skapar och som får andra att kanske i bland ryckas med. Jag försöker förändra mitt tankemönster genom en rad olika tillvägagångssätt (har gått in lite på det innan) i hopp om att inte känna så mycket »verklighetsabstinens«. När jag har gått runt klockan i dag och umgåtts och skapat varje sekund får jag en känsla av hopplöshet och att jag inte gör något av mitt liv (en klart felaktig bedömning). Men utanför irl så känner jag i stället tristessen alla andra identifierar mig med. Jag bär med mig mycket tankar, jag har intressen som bara intresserar mig och jag är oskuld. Jag tror att de »faktan« som folk ser när de undersöker mig med sin blick, förstånd och referenser skapar en »verklighet« jag inte kan relatera till. Så jag väljer »ickeverkligheten« i stället. Vad kan jag egentligen göra för att ändra mina föreställningar om min tid och upplevelse? Jag börjar falla in i ett tidstänkande igen och det är smärtsamt. Jag är inte speciell egentligen.

Jag är intresserad av organismer som inte rör sig, t ex träd eller buskar (ej svampar i det här fallet då de förefaller betydligt mer rörliga och mer fysiska). Jag kom att tänka till på det här när jag läste lite saker om olika djungelkulturer (i det här fallet träd och olika plantor, men jag läser även om specifika bakterier och alger). Jag tänker att träd på någotvis kommunicerar och att det kanske inte är i form av tal utan kanske en representerad »verklighet« eller kanske bara tankar och rörelse, »känslor«. Jag funderar om det inte kan vara som ett slags organiskt internet. Jag vill se mig så, att jag är ett träd som kommunicerar genom mina grenar och jag önskar jag kunde vara utan föda (bara dra in det i kroppen utan ritualen kring ätandet). Fast egentligen vill jag bara vara en svart ljussignal som rusar genom ethernetkablar genom en miljon tuber runt jorden. Jag rusar lite, men jag hoppas att det går att förstå vad jag säger. Jag isolerar mig kanske för mycket men min plan är att ge mer utrymme åt min icke-fysiska representation än min faktiskt fysiska. Jag ogillar mitt second life i »verkligheten«. Mitt liv utanför »verklighetens gräns« är mer prioriterad och mer givande. Jag läser sådana mängder med information nuförtiden att det känns som att jag är någon form av indexeringsstjänst. Jag vill ha något mer intresseområde att snöa in mig på, i och med att jag bara får mer och mer tid över till annat när jag är utanför dörren mindre. Jag börjar få lön för all möda (heja)!

Just nu flödar tankarna för fullt, finns en klar okärlek för ordet i form a ljud, jag tycker att text är finare än vad som kommer ut ur munnen när man för tal. Ibland använder jag så klart det nog lite onyanserat, för att i tysthet beteckna (lite random i bland) kommunikation. Egentligen är det inte fel att tala högt eller lågt eller så, då ljud kan ha en betydelse just för att göra sig tydlig eller stärka vad man vill få sagt. Men i ”verkligheten” försöker vi ju koppla in oss mot en annan ”verklighet” genom att forcera den med vår röst. En ”verklighet” är i min uppfattning som bekant ett slags tankefort eller kanske en omkodning (emulator?!) av en tankeström hos en användare. Här blir jag dock lite osäker på exakt hur men jag tycker att man kan ifrågasätta om ”verkligheten” i text eller annat irl uttryck dvs. Genom analyser och liknande ”overkligheten” är en sträv omarbetning av en (jag vet inte exakt hur jag ska förklara men läs vidare så kanske det blir lite klarare vad jag är inne på) stor del av den undre tankeväven eller representationen. Det är omöjligt att så är fallet i vissa fall, och en ”sanning” är att viss tradition fungerar på liknande sätt för att ta bort min roll ur processen, men ofta tror jag att det finns en otanke eller rentanke bakom omkodningen vilket skakar eller ruckar på ”verkligheten” om det omarbetas hos användaren. Jag känner att det börjar bli något av den här texten nu och hoppas på lite input. Sedan vill jag bara göra klart att jag inte mår dåligt, jag mår förträffligt (speciellt när jag är full av riktiga känslor).

Jag ursäktar att jag inte fyllt på med fler noder som jag sagt, men det är på väg. Jag vill bara att det ska vara lite bättre språk och jag vill inte vara helt säker på att det som står är av vikt och intresse. Funderingar jag har just nu är kring kroppen, å ena sidan är jag otroligt fascinerad av biologin bakom, all anatomi (speciellt tycker jag att seratus anterior är en spännande muskel, även musklerna kring handleden, ulna, radi supinator, digitorum och flexor) och även kroppskulturen. Men jag har lite svårt att tänka på mig själv som den fysiska representationen, jag ser mig mer som en user än en del av den. Jag känner mig inte helt bekväm. Jag har funderat på att vara med i en »olycka« för att byta ut armar och ben mot mekaniska saker (gärna med hydraulik och touch-sensorer). Men igen så tekniken ligger inte där jag vill att den skall vara, hastigheten jag har i mina biologiska lämar är betydligt snabbare än vad någon protes jag sett har. Jag gillar att det är så lätt att vara ärlig mot er och inte känna att någon skall se konstigt på mig när jag säger det här. Tack.

Jag vill också ha jabber men den frågar efter autentiserings filer (tex bankid)hur gör jag för att gå runt det? Jag vill inte att det ska finns med någonstans, jag är ganska privat av mig och trivs med handles framför riktiga namn.

Det finns så mycket att tänka på och spekulera kring. så som jag upplever tankeverksamheten t ex, jag kan uppfatta dels den direkta tanken (dvs den som går direkt i handling tex tal) men jag kan samtidigt uppfatta den tanken som analyserar taltanken och även uppfatta tanken som analyserar taltanken och eftersom jag kan uppfatta tanken som uppfattar tanken som uppfattar tanken som analyserar taltanken så leder det min slutlednings förmåga till att det finns fyra grader av tankeverksamhet men jag misstänker att det kan finnas fler (jag har medvetet struntat i reptilreflex tankar å jag har lite svårt att hänga med i tanken, de känns för autonoma för att vara en del av det faktiska tänkandet). Är det fler än jag som har spekulerat eller interceptat sina tankar på det här viset någon gång eller som har något intressant att tillägga? Om jag ska vara ärlig så känns det nästan som att huvudet ska implodera när man försöker följa tankeverksamheten på det här viset.

I bland funderar jag även över hur mycket stryk ett psyke kan lära sig att uthärda utan att gå i bitar och speciellt var den gränsen går (dvs om det finns någon).

Jag har en förmåga att generalisera och missförstå en smula. Det kommer sig som så att jag är ganska extrem i mitt tyckande och i mitt handlande. Någon som kan relatera till Idealist nihilist? Jag förstår inte hur det går till att kunna bära så mycket dubbeltänk kring saker och ting. Jag skulle vilja prata med någon som kan relatera.

XMPP elva@jabber.org

Se även F5, Crack, Oskuld

Senast ändrad 3 augusti, 2009 17:55 by elva visa ändringar
Sök: